Ansedel Hogenskild Nilsson Bielke

1538-1605

Hogenskild Nilsson Bielke Född 1538. Död 1605-06-03. Friherre och riksråd

Levnadsbeskrivning

Född 1538.
Död 1605-06-03.
Dödsorsak: Avrättad
Vid konung Erik XIV:s kröning slagen till riddare och 1562 utnämnd till riksråd, förordnades Hogenskild Bielke till "öfverste-befallningshafvande öfver allt krigsfolket i Småland och Västergötland", för att mota danskarna, när dessa 1567 inträngde i landet under Daniel Rantzau. Men han blev av dem överraskad och fången, fast snart åter frigiven. Efter Erik XIV:s fall sökte Bielke sin lycka hos konung Johan och upphöjdes vid hans kröning 1569 till friherre med Läckö till friherrskap.

När Johan III 1589 drog till Reval för att sammanträffa med sin son Sigismund förordnades Hogenskild tillsammans med Axel Bielke att handhava riksstyrelsen under hans frånvaro. En ivrig förfäktare av adelns makt och företrädesrättigheter ställde sig Hogenskild, sedan brytningen inträffat mellan hertig Karl och Sigismund, obetingat på den senares sida, emedan han ansåg att hans egna och adelns anspråk skulle härigenom lättare kunna upprätthållas. Han var också bland dem, som ställdes inför rätta vid Linköpings riksdag, men då han i brist av bevis och emot sitt eget nekande icke kunde fällas, dömdes han att tills vidare hållas i fängelse. Denna fångenskap varade sedan till hans död. De blodiga uppträdena 1600 upprörde den åldrige mannen så häftigt, att han, glömsk av sin forna försiktighet, inlät sig i en farlig breväxling med Krister Horn och de landsflyktige i Polen. Flera av hans brev, vilka andades hämnd och bitterhet emot Carl, blev uppsnappade och Bielke anklagades på nytt vid riksdagen i Stockholm 1605 och dömdes från livet. Redan från ungdomen hade han plågats av podager; detta onda hade genom hans långvariga vistelse i fängelset nått en sådan höjd att han måste bäras på en stol till Stortorget, där avrättningen försiggick d. 3 juni 1605.

Hogenskild B. var en man af stora egenskaper men orolig, härsklysten och avundsam. Han var alltsedan konung Johans död personlig ovän till Carl, som å sin sida hyste stor farhåga för den sluge partimannen och vanligen hedrade honom med benämningarna "den listige räfven" och "gamle basilisken".

Relationer och barn

Gift.
N.N.